Marieskär

Marieskär – ett namn från medeltidens sjöfart

Marieskär är en liten ö i den sörmländska skärgården, men dess namn bär spår av en större historia.

Redan under medeltiden var farlederna längs Östersjösten livsviktiga. Sjöfarten krävde inte bara kunskap om vindar och vatten, utan också tydliga och gemensamma namn på öar och skär. I den tidiga segelledsbeskrivningen Kung Valdemars segellt från 1200-talet framgår hur viktigt det var att kunna orientera sig mellan öarna – både för navigation och för att hitta trygga ankarplatser.

Många öar fick namn efter sina egenskaper. Vissa beskriver naturen, som öar med lövskog eller särskild vegetation, andra avslöjar något om form, läge eller funktion i farleden. Men namn med koppling till Maria är ovanliga i svenska skärgårdar – och bara därför särskilt intressanta.

Marieskär, som på äldre kartor även skrivits Mariaskär , hör till en liten grupp platser som kan kopplas till religiösa föreställningar under medeltiden. I en tid då sjöresor var förenade med stora risker vände sig många sjöfarare till Jungfru Maria för beskydd. Öar med namn som anspelar på Maria eller ”jungfru” tros ha fungerat som symboliska platser där man bad om trygg passage innan man gav sig ut över öppet hav.

Namnet Marieskär är därför inte bara en geografisk beteckning – det är också ett kulturhistoriskt avtryck från en tid då tro, hav och överlevnad var tätt sammanflätad längs Sörmlands kust.

Mariasymbol

Det finns inga kända arkeologiska fynd som visar att det har funnits någon konkret Mariasymbol på Marieskär , men utifrån medeltida traditioner är det rimligt att platsen kan ha haft en enkel och tillfällig religiös funktion. Det kan ha rört sig om en träikon, ett kors, en särskilt utvald naturplats eller små offer som lämnades av sjöfarare i förbifarten. Sådana andliga stopp var vanliga längs kusterna, där man bad om att skydda mot farliga resor, men i den utsatta skärgårdsmiljön har fått fysiska spår bevarat. Troligen var därför Marieskär främst en symbolisk plats – där själva namnet fungerade som ett slags och sjömärke som mycket som ett geografiskt.

Marieskärs historia

text Lasse Lindberg

Medeltid – ön får sitt namn

Fiske, jakt och sjöfart har i alla tider varit avgörande för människor i Norden. Redan på 1200-talet nedtecknades ”Kung Valdemars segelled” , vår äldsta kända segelbeskrivning. För navigeringen var det viktigt att vi hade tydliga och gemensamma namn, som ofta beskrev deras läge, natur eller egenskaper – som Tobaksholmen, Ålö eller Tressö.

Önamn med koppling till Maria är ovanliga. Förutom Marieskär finns endast ytterligare ett i området: Marieholme. Dessa platser har sedan medeltiden använts för tillbedjan av Jungfru Maria, särskilt inför farliga sjöresor. Äldre sjökort visar även stavningen Mariaskär.

Branden 1918

Ångfartyget S/S Tjust strandade 1918 på Marieskärshällan under färd mot Stockholm. Gnistor från fartyget antände ön, och stora delar av vegetationen brann ner. Några tallar klarade sig, och berättelser finns om hur kor simmade iland under dramatiken. Spår av branden syntes långt in på 1970-talet i form av brända stubbar.

Första stugan – 1927

Den första stugan byggdes 1927 av Elna och George Hammarström. George var lots och tulltjänsteman. Arbetet med att röja marken var omfattande.

Dottern Ingegerd berättar:

”Det var ett sjå att röja ut.”

Barndomsminnena från ön är levande – gungan vid stranden, mötet med en säl i månskenet och somrar fyllda av äventyr.

Filip och Agda tar över – 1930

År 1930 köper målarmästaren Filip Johansson och hans hustru Agda ”Filippa” Johansson Marieskär. Då saknades formellt tillstånd, men detta ordnades 1932.

Filip byggde ut stugan med hjälp av familj och vänner: kök, brasrum, veranda och en jordkällare tillkom. På en bergplatå anlade han en samlingsplats med utsikt över solnedgången – kallad ”biografen”.

På en dörr målade han texten:

Välkommen ut till denna klippa
önskar Filip och Filippa

Familjen levde nära naturen. Man rodde till Ålö för att hämta mjölk och fisket gav rikligt med mat.

Ingvor och Rune – nästa generation

1953 tar dottern Ingvor och hennes make Rune Lindberg över ön. Köpesumman var 1 500 kronor – inklusive båt och nät.

Familjelivet på ön präglades av:

• fiske (abborre, ål, torsk, lax mm)
• dåligt, snorkling och lek
• ett rikt umgänge med vänner och släktingar
• midsommarfiranden och kulturella inslag

Konstnärer som Valentin Wirf och Leo Janis Brieditis vistades på ön. Rune deltog i revyer i Nyköping, och vänkretsen samlades ofta på Marieskär.

1971 skrevs ”Marieskärsvalsen”, en hyllning till platsen. Samma anda märks i det humoristiska initiativet ”Föreningen för utedassens bevarande i ytterskärgården”, med högtidlig invigning och kakao-likör som ceremonidryck.

En minnesvärd episod är när den smala båten ”Silverpilen” anlände. En av passagerarna, ”Snus-Ernst”, skrev i gästboken:

”Ho ä rar, jag stannar kvar. 

Utveckling och förändring

På 1960-talet byggdes sjöbod och brygga. Under 1980-talet renoverades stugan – nytt tak och tegelpannor ersatte det gamla papptaket.

Efter Runes bortgång 1981 fortsatte Ingvor att vårda och utveckla ön.

Nya generationer

1989 överlät Ingvor Marieskär till sina söner Lasse och Andreas.

Under 1990- och 2000-talet fortsatte utvecklingen:

• nya byggnaders uppförande
• bryggor och altaner anlades
• familjernas växte

2009 gick Ingvor bort, efter att ha dokumenterat ön in i det sista.

Idag – generation fyra

Sedan 2019 kör Marieskär vidare av fjärde generationen:

• Ida, John och Martin (Lasses barn)
• Hannes och Albin (Andreas barn)

Ön lever vidare som en plats för familj, historia och tradition – där minnen från flera generationer fortfarande är närvarande på varje klipp, stig och brygga.