Branden vid Marieskär

Dramatisk berättelse om ångfartyget S/S Tjust som gick på grund 1918 vid Marieskärshällan, utlöste en brand och skapade spår i naturen i över 50 år.

Artikell

När spanska sjukan sänkte S/S Tjust: Natten då kor och människor delade ett skär
Året 1918 var märkt av krig och sjukdom, men för passagerarna på ångfartyget S/S Tjust skulle en sensommarnatt i Oxelösunds skärgård bjuda på en dramatik som satte spår i både minnet och naturen i över ett halvt sekel.
En febrig kurs mot katastrof
Den 8 augusti stävade S/S Tjust fram genom skärgården på sin rutt mellan Stockholm och Västervik. Ombord fanns en blandad last av förnödenheter, sommargäster och levande boskap. Men en osynlig fiende fanns också ombord: spanska sjukan.
Mitt under vakten drabbades rorsmannen av en akut feberattack orsakad av influensan. Han förlorade medvetandet vid rodret, och utan styrning skar det tunga ångfartyget rakt upp på Marieskärshällan. Smällen var våldsam och fartyget fick omedelbart en kraftig slagsida.
Kor, hästar och panikslagna passagerare
Ute i den mörka skärgårdsnatten utspelade sig surrealistiska scener. För att rädda vad som räddas kunde tvingades besättningen evakuera både människor och djur till den lilla, kala klipphällen. Snart stod finklädda passagerare sida vid sida med råmande kor och panikslagna hästar på det trånga skäret, medan de såg sitt fartyg börja brinna.
Elden, som troligen startade i maskinrummet vid grundstötningen, lyste upp natthimlen och gjorde bärgningsarbetet hopplöst i det första skedet.
Naturens svarta sår
Det som gör S/S Tjusts förlisning unik i ett ekologiskt perspektiv är efterspelet. När fartyget brann läckte stora mängder tjockolja och sot ut och smetade ner Marieskärshällans porösa granit. Branden var så het att oljan bokstavligen brände fast i stenen.
Eftersom dåtidens saneringsmetoder var obefintliga, lämnades naturen att läka sig själv. Det tog över 50 år innan de svarta resterna från olyckan helt hade nötts bort av väder och vind. Ända in på 1960-talet vittnade lokala fiskare och båtfolk om hur klippan fortfarande bar spår av den där olycksaliga natten 1918.
Ett minne från en annan tid
Idag är Marieskärshällan återigen en vanlig skärgårdsklippa, men historien om S/S Tjust lever kvar som en påminnelse om hur en pandemi kan sänka ett skepp och hur mänskliga misstag kan lämna ärr i naturen som varar i generationer.

Marieskärs historia

text Lasse Lindberg

Medeltid – ön får sitt namn

Fiske, jakt och sjöfart har i alla tider varit avgörande för människor i Norden. Redan på 1200-talet nedtecknades ”Kung Valdemars segelled” , vår äldsta kända segelbeskrivning. För navigeringen var det viktigt att vi hade tydliga och gemensamma namn, som ofta beskrev deras läge, natur eller egenskaper – som Tobaksholmen, Ålö eller Tressö.

Önamn med koppling till Maria är ovanliga. Förutom Marieskär finns endast ytterligare ett i området: Marieholme. Dessa platser har sedan medeltiden använts för tillbedjan av Jungfru Maria, särskilt inför farliga sjöresor. Äldre sjökort visar även stavningen Mariaskär.

Branden 1918

Ångfartyget S/S Tjust strandade 1918 på Marieskärshällan under färd mot Stockholm. Gnistor från fartyget antände ön, och stora delar av vegetationen brann ner. Några tallar klarade sig, och berättelser finns om hur kor simmade iland under dramatiken. Spår av branden syntes långt in på 1970-talet i form av brända stubbar.

Första stugan – 1927

Den första stugan byggdes 1927 av Elna och George Hammarström. George var lots och tulltjänsteman. Arbetet med att röja marken var omfattande.

Dottern Ingegerd berättar:

”Det var ett sjå att röja ut.”

Barndomsminnena från ön är levande – gungan vid stranden, mötet med en säl i månskenet och somrar fyllda av äventyr.

Filip och Agda tar över – 1930

År 1930 köper målarmästaren Filip Johansson och hans hustru Agda ”Filippa” Johansson Marieskär. Då saknades formellt tillstånd, men detta ordnades 1932.

Filip byggde ut stugan med hjälp av familj och vänner: kök, brasrum, veranda och en jordkällare tillkom. På en bergplatå anlade han en samlingsplats med utsikt över solnedgången – kallad ”biografen”.

På en dörr målade han texten:

Välkommen ut till denna klippa
önskar Filip och Filippa

Familjen levde nära naturen. Man rodde till Ålö för att hämta mjölk och fisket gav rikligt med mat.

Ingvor och Rune – nästa generation

1953 tar dottern Ingvor och hennes make Rune Lindberg över ön. Köpesumman var 1 500 kronor – inklusive båt och nät.

Familjelivet på ön präglades av:

  • fiske (abborre, ål, torsk, lax mm)
  • dåligt, snorkling och lek
  • ett rikt umgänge med vänner och släktingar
  • midsommarfiranden och kulturella inslag

Konstnärer som Valentin Wirf och Leo Janis Brieditis vistades på ön. Rune deltog i revyer i Nyköping, och vänkretsen samlades ofta på Marieskär.

1971 skrevs ”Marieskärsvalsen”, en hyllning till platsen. Samma anda märks i det humoristiska initiativet ”Föreningen för utedassens bevarande i ytterskärgården”, med högtidlig invigning och kakao-likör som ceremonidryck.

En minnesvärd episod är när den smala båten ”Silverpilen” anlände. En av passagerarna, ”Snus-Ernst”, skrev i gästboken:

”Ho ä rar, jag stannar kvar. 

Utveckling och förändring

På 1960-talet byggdes sjöbod och brygga. Under 1980-talet renoverades stugan – nytt tak och tegelpannor ersatte det gamla papptaket.

Efter Runes bortgång 1981 fortsatte Ingvor att vårda och utveckla ön.

Nya generationer

1989 överlät Ingvor Marieskär till sina söner Lasse och Andreas.

Under 1990- och 2000-talet fortsatte utvecklingen:

  • nya byggnaders uppförande
  • bryggor och altaner anlades
  • familjernas växte

2009 gick Ingvor bort, efter att ha dokumenterat ön in i det sista.

Idag – generation fyra

Sedan 2019 kör Marieskär vidare av fjärde generationen:

  • Ida, John och Martin (Lasses barn)
  • Hannes och Albin (Andreas barn)

Ön lever vidare som en plats för familj, historia och tradition – där minnen från flera generationer fortfarande är närvarande på varje klipp, stig och brygga.