Från nattligt strömmingsfiske till industrijobb – Astrids berättelse om livet vid Hållsviken

Hållsviken är mer än en vik på Sörmlandskusten. För Astrid Gustavsson är den hela hennes livshistoria – en berättelse om generationer av fiskare, självhushållning och ett kustsamhälle där arbete, natur och gemenskap gick hand i hand.

Astrids familj har brukat Källvreten i över 200 år. När hennes farfar köpte loss torpet från Tureholms gods kring 1920 blev familjen ägare till den plats där hennes släkt levt i nio generationer. Idag är det hennes son som bor kvar, och barnbarnsdottern representerar den tolfte generationen på gården.

Strömmingen gav kontanter

Livet kretsade kring självhushållning. Kor, grisar, höns och åkrar gav mat åt familjen, men det var vårens strömmingsfiske som gav de pengar som behövdes för att klara vardagen. Pappan fiskade året runt, men när strömmingen gick till le fylldes nät och sköter natt efter natt.

Fiskevattnen ägde familjen inte själva utan arrenderade. Betalningen skedde i fisk – blev fångsten dålig blev det ingen ersättning. Som barn cyklade Astrid runt med fisk till markägarna och lärde sig tidigt hur fisket byggdes på förtroende och gamla överenskommelser.

Ett liv mellan nät och familj

När Astrid träffade fiskaren Birger Gustavsson tog hon steget i ett nytt liv vid Torvsnäs. De gifte sig 1960 och började bygga sin framtid kring fisket.

Under vårens intensiva strömmingsfiske ringde väckarklockan redan vid ett- eller tvåtiden på natten. De sovande barnen bars ner i båten och fick sova under fördäcket medan föräldrarna drog skötarna tillsammans med de andra fiskarna i Hållsviken. När båtarna återvände vid gryningen väntade sortering av fångsten innan lastbilen från Sörmlandsfisk hämtade dagens leverans till Trosa.

Fångstplatserna var väl bevarade hemligheter. Fiskarna jämförde gärna mängden fisk, men aldrig exakt var den hade fångats. Kunskapen gick i arv och var en viktig del av yrkesskickligheten.

Kvalitet långt innan ordet blev modernt

Varje morgon sorterades strömmingen noggrant efter storlek innan den skickades vidare. Den lokala mottagaren kontrollerade kvaliteten noggrant och såg till att varje låda höll rätt standard.

Astrid konstaterade att man inte talade om ”logistik” eller ”kvalitetsarbete” på den tiden – men det var precis vad man sysslade med. Effektiva transporter, noggrann sortering och höga krav gjorde att fisken snabbt kunde säljas vidare över stora delar av Mellansverige.

Kustlivets föränderlighet

1971 förändrades allt när familjen blev tvungen att lämna Torvsnäs. De byggde ett eget hus på en närliggande tomt, men samtidigt förändrades ekonomin. Barnen blev äldre, huset skulle betalas och inkomsterna från fisket räckte inte längre.

Birger började arbeta på varv och senare inom industrin. Några år senare följde Astrid efter och fick arbete på Mecman i Vagnhärad. Det blev början på ett helt nytt yrkesliv där hon så småningom blev produktionsledare med ansvar för en femtiotal medarbetare.

Fisket finns alltid kvar

Trots industrijobben kunde Astrid och Birger aldrig lämna havet bakom sig. De fortsatte att fiska för husbehov och ibland blev fångsterna så stora att grannar och vänner fick köpa strömming.

”Att leva utan att fiska är svårt”, säger Astrid – en mening som fångar kärnan i hennes berättelse. För generationerna kring Hållsviken var fisket inte bara ett yrke. Det var ett sätt att leva, en identitet och en självklar del av Sörmlands kustkultur.